* Snigel *

Jag, L och H var till P och J igår, för att gratulera till bebisen. Himmel, så gosiga små bebisar är - och så luktar de ju så gott i nacken! :o)

EFtersom L och H inte varit dit tidigare så guidade jag dem i trakterna. Vi åkte t o m en tur hem till Byn, när vi ändå färdades åt det hållet, så de fick se var jag bott och vuxit upp. Det var en mycket uppskattad resa, även om den drog ut på tiden (jag missade nästan CSI!), då jag körde så sakta jag kunde, eftersom L är åkrädd.

Det är rätt sorgligt att se hur byarna dör ut, allt eftersom. Nu är det inte många hus som är bebodda året runt i min hemby. Under sommaren (och älgjakten) lever byn upp, men under resten av året är det väldigt stilla. Mor & far har knappt någon kvar att gå över och fika hos, då de flesta gamlingar antingen dött eller flyttat. Barnen har i de flesta fall flyttat dit där det finns jobb, men kommer "hem" en sväng under semestern.

Att allting ska förbli vid det gamla är önskemål som aldrig kommer att infrias. Vi bär alla en (romantiserad?) minnesbild av barndomens omgivningar och har svårt att förstå att t ex affären eller posten stängt för gott. Att resten av omvärlden förändras är helt OK, bara inte "hemma" följer med i utvecklingen. Det känns konstigt att gamla hus rivs - "det har ju alltid stått där" - eller att husen står mörka och tomma hela vintern.

Samtidigt finns det en sorts framtidstro, ett hopp som inte försvinner. Unga familjer bosätter sig ute på landet för att de gillar den avslappnade livsstilen, naturen, lugnet, whatever. Ofta har de rötter dit de flyttar, en eller två generationer bakåt i tiden, men inte alltid. Husen är mycket billigare ute i byarna än på centralare ställen, vilket i o f s kanske uppvägs av att man får köra mycket mer bil, då det är glest mellan bussturerna.