31 mars 2006
Väntar
För två veckor sen ringde min syster. Det var inga trevliga nyheter hon hade att komma med. Min äldsta storebror (jag har två), L, har en hjärntumör.
Här snackar vi om att allt rasar. Hela tillvaron, framför allt för våra gamla föräldrar, är uppbyggt kring att L ska ta över. L är familjens fixare, han är den man kan vända sig till med allt som behöver fixas, stort som smått.
Det är inte frågan om ifall det blir operation, utan frågan är när och hur. Tydligen går det att operera på två olika sätt, beroende på hur tumören ser ut och var den sitter. Jag har inte fått ordentlig rapport än, men det verkar bli av efter påsk. Så nu är det bara att fortsätta vänta.
Jag gör mitt bästa för att hålla hoppet uppe: det är klart att den går att operera, det är klart att allt kommer att gå bra, det görs många såna operationer varje dag, etc etc.
Våra föräldrar är alldeles utom sig och tar - i vanlig ordning - ut alla sorger i förskott. Att deras hälsa, både fysiskt och psykiskt, var vacklande sedan tidigare gör inte saken bättre.
L:s fru, E, försöker hålla modet uppe, hon också, men hon ser ju på nära håll hur knäckt L har blivit av det här. Och jag ser ju hur knäckt hon blivit... Visst märker jag också att L inte är sig själv, men jag träffar honom inte varje dag, som hon gör.
Det tog en vecka innan jag samlat mod att tala om det för juniorerna, eftersom deras farmor dog av en hjärntumör för några år sen. Nu kan vi bara hålla tummarna.
23:50 Skrivet i Blogg | Permalink | Kommentarer (4) | Tipsa en vän!
Kommentarer
Det är jobbigt att få ett sådant besked. Och det värsta är att vänta på att få veta hur illa det egentligen är. Jag förstår dig. Min pappa fick diagnosen cancer i slutet av oktober i fjol. De första veckorna var fruktansvärda. Nu har han opererats och går på cellgifter och klarar sig för tillfället riktigt bra, trots att det är en obotlig form av cancer.
Jag tänker på dig och hoppas att Ls operation ska gå bra. Kramar.
Skrivet av: mammakatt | 02 april 2006
Tack!
Du har rätt, det är fruktansvärt i början - vi vet ännu inte hur pass allvarligt det är. L är helt övertygad att han kommer hem som en grönsak efter operationen, om den alls går att göra. Det värsta är att inte veta.
Hemskt med din pappa! Du behöver en jättekram, du också! *KRAM*
Skrivet av: Snigel själv | 03 april 2006
Tack för kramen. Men det låter inte bra att L är så övertygad om att det kommer att gå åt pipan. Det allra viktigaste är faktiskt attityden till hela grejen. Pappa var så övertygad om att allt skulle gå bra.
Han är 68 år gammal och opererades för cancer i tjocktarmen på måndag kväll, på fredag blev han utskriven och fick komma hem. I början av november fick han sina första cellgiftsbehandlingar och nu har levern också krympt och värdena har gått upp.
En bekant åt mina föräldrar fick också hjärntumör. Det gick inte att operera bort alltihopa, men han får strålning nu. Han är också i samma ålder som pappa. Det enda som har hänt med honom är att han har lite problem med närminnet. I övrigt är han sig helt lik.
Man måste, måste komma ihåg, både som anhörig och som sjuk att det inte är en dödsdom när man får diagnosen cancer längre. Din brorsa kan bli helt frisk. Det lovar jag. Kanske är det så att det inte går att operera bort allt, men då finns det andra metoder att få bort det. Ge inte upp hoppet. Se inte mörkt på tillvaron förrän det är absolut nödvändigt.
Berätta gärna mer om hur det går.
KRAM.
Skrivet av: mammakatt | 03 april 2006
Tack för dina tänkvärda ord! Jag kommer att berätta mer här i bloggen när jag vet mer och givetvis får ni veta hur det går.
Jag har själv en positiv attityd till det hela, men det svänger en hel del för brorsan. Ibland är det upp och ibland är det ner - han vet ju faktiskt inte mer än någon av oss andra och oroar sig på olika sätt.
Skrivet av: Snigel själv | 04 april 2006
Skriv en kommentar